Chefen för FN:s observatörsmission sa alldeles nyligen att det råder inbördeskrig i Syrien (se här). Det är en korrekt bedömning också folkrättsligt. Folkrättsligt är den relevanta frågan om den internationella humanitära rätten (Genevekonventionerna m m; “krigets lagar”) gäller. För det krävs att det råder utdragna strider mellan organiserade förband och det måste man säga är fallet nu, särskilt som den fria syriska armén numera kontrollerar territorium (SVT:s Samir Abu Eid har ju rest runt i befriade områden nyligen).
Detta betyder att parterna måste undvika att attackera civila, men det betyder också att de får skjuta på varandra. En annan konsekvens är att den syriska regimen har en viss skyldighet att tillåta humanitära transporter. Dessutom fortsätter de mänskliga rättigheterna att gälla.
Förhållandet mellan MR och humanitär rätt (IHR) är komplicerat; en viktig skillnad är att det i väpnad konflikt är tillåtet att skjuta på kombattanter. I övrigt är skyddet för civila mer utvecklat i MR-konventionerna i en del avseenden och i IHR-konventionerna i andra.
Oavsett detta är det förstås också betydelsefullt på andra sätt, inte minst politiskt, att det nu råder inbördeskrig och att den syriska regimen nu inte längre har kontroll över sitt territorium. Det kan också diskuteras om detta betyder att det därmed är tillåtet att stödja rebellerna. Bl a Qatar har ju stött rebellerna under en längre tid, vilket strider i vart fall mot den traditionella folkrättsliga uppfattningen, även om det kanske skulle kunna hävdas att det är i överensstämmelse med modernare uppfattningar om skyldigheten att skydda.
*****
Den (ny)liberale debattören Fredrik Segerfeldt diskuterade FN och Syrien med Hans Corell och min kollega Katinka Svanberg i Studio ett i fredags. Jag har inte läst Segerfeldts bok “FN-Spruckna drömmar”, och hans argumentation är kanske mer sofistikerad där. De förenklade argument som han framförde i P1, i en artikel i Expressen och på sin blogg (2012-06.10) vill jag dock kommentera lite.
Segerfeldt har rätt i att vara väldigt arg på Ryssland och Kina (det är också jag) och han har också rätt i att vetot är en väsentlig aspekt av FN:s säkerhetsarkitektur. Men det är också en väsentlig del av FN:s säkerhetsarkitektur att säkerhetsrådet har ett ansvar (se artikel 24 i FN-stadgan), och Hans Corell har därför all rätt att tillsammans med alla andra invånare i FN:s medlemsstater förvänta sig av de fem ständiga medlemmarna att de tar detta ansvar. (Corell är förstås fullständigt medveten om att det sannolikt inte kommer att ske, men han gör faktiskt vad han kan, och har så gjort i många år.) När man intervenerade i Libyen 2011 levde säkerhetsrådet upp till detta ansvar. (Vilket inte betyder att allt har gått bra sedan dess.)
Segerfeldt har också fel när han skyller allt på Ryssland och Kina. Det är riktigt att de idag helt skamlöst stöttar mördarna i Damaskus, och de är ofta bromsklossar när det gäller att skydda mänskliga rättigheter. Men under folkmordet i Rwanda var det USA som gjorde allt för att undvika ett militärt ingripande (medan Frankrike fortsatte att stötta folkmordsregimen), det är USA som hindrar att säkerhetsrådet ingriper på något meningsfullt sätt i Mellanösternkonflikten och det var USA som underlät att ingripa när demokratirörelsen i dess allierade Bahrein krossades med hjälp av en annan av dess allierade, Saudiarabien (se bl a här). Och om fem miljoner av USA:s 300 miljoner invånare hade röstat annorlunda år 2008 hade vi idag stått ett hjärtslag från att ha Sarah Palin som president för historiens starkaste militärmakt.
Segerfeldt vill att Sverige istället för FN satsar på ett samarbete med demokratiska stater, som t ex USA och Frankrike. Hur en sådan organisation skulle ha legitimitet att intervenera i Syrien, Libyen eller någon annan stat är inte klart för mig.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Syrien" rel="tag">Syrien</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Fredrik+Segerfeldt" rel="tag">Fredrik Segerfeldt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Hans+Corell" rel="tag">Hans Corell</a>, <a href="http://bloggar.se/om/s%E4kerhetsr%E5det" rel="tag">säkerhetsrådet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/internationell+humanit%E4r+r%E4tt" rel="tag">internationell humanitär rätt</a>
3 kommentarer:
Well, the idea of a 'Concert of Democracies' isn't all that new - you will be familiar with the Ikenberry/Slaughter Princeton Project. And such a Concert legitimises itself via its superior democratic nature. Or so they claim. It's the Liberal Peace nonsense.
What's with your fascination with Palin, and how does this point add anything to your argument? For that matter, not all of the 300 million Americans are eligible to vote. Nor did all eligible citizens vote. Which in my book means that the outcome was much clearer than you make it out to be. But again, what does this matter?
Hi, I am fully aware of the Concert of Democracies. The point about Palin was to drive home the argument that democracies do not necessarily act more responsibly than other states. Further, it is true that the margin in 2008 (10 million votes) was quite large, but that was because people were fed up with Bush. It will be a long time before liberals have such an advantageous playing field. (And, by the way, Obama's foreign policy hasn't been that great. I warned against exaggerated optimism already in 2008: http://palwrange.blogspot.se/2008/11/obama-och-folkrtten.html.)
Agreed on all counts. My point about the CoD was that it provides you with an answer to the puzzle of what would legitimise their interventions. Well, the creating of a World of Liberal Democracies, of course. Which is a goal we all share, right? Or, as Slaughter puts it today, the pursuit of happiness, as expressed in the American Declaration of Independence.
http://www.washingtonpost.com/opinions/syrian-intervention-is-justifiable-and-just/2012/06/08/gJQARHGjOV_story.html
Obama's foreign policy is a failure on many counts, and particularly problematic from an IL point of view with regard to the 'war on terror', the use of drones, and signature strikes. Looking forward to reading your future entry on that issue, as I am preparing an ISA paper on the topic.
And yes, I confess to an exaggerated level of optimism in 2008. It was fun... Politics was political again, about making a difference. What a foolish thought.
Skicka en kommentar