Kony 2012–(delvis) rätt medicin men fel diagnos

Jag har nu – sist av alla, verkar det som – sett den amerikanska organisationen Invisible Children’s (IC) kampanjfilm “Kony 2012”, som på tre dagar fått nästan 40 miljoner visningar på Youtube. Som många noterat är filmen mycket välgjord, men budskapet starkt förenklat.

Först det positiva: Filmen, liksom den tillhörande kampanjen, visar hur effektivt ett budskap kan göras, och hur unga människor kan engageras. Jag tror också att målet med kampanjen är rätt, dvs att få USA att fortsätta stödja försöken att ta Kony och sätta stopp för LRA. Kony utgör i sig ett problem, den ugandiska armén har misslyckats i 26 år (vilket har flera orsaker), och amerikansk spaning och kanske också kommandooperationer på marken skulle kunna utgöra skillnaden mellan framgång och fortsatt misslyckande. Därför tycker jag att kampanjen gör gott.

Jag har heller inga problem med att IC lägger ner en betydligt större del av sin budget på kampanjer än på konkret hjälpverksamhet. Det har spenderats hundratals miljoner dollar på att hjälpa Konys offer (i sig otillräckligt), men det både humanitärt och ekonomiskt mest effektiva vore att få stopp på honom.

Samtidigt är IC:s beskrivning av konflikten mycket förenklad. I filmen förklaras allt med Konys ondska (“evil”, “bad guy”), och den bakgrund som finns på IC:s hemsida nyanserar inte nämnvärt. Jag har tidigare kommenterat situationen i Uganda i ett antal inlägg. Som tre av de främsta icke-ugandiska LRA-kännarna – Mareike Schomerus, Tim Allen och Koen Vlassenroot – skriver i Foreign Affairs, och som Michael Deibert skriver i Huffington Post, är konflikten betydligt mer komplicerad än vad IC låter påskina. Den ugandiska Museveneiregeringen har en stor skuld i att konflikten över huvud taget uppkom och den har hanterat konflikten på ett sätt som kanske orsakat mer lidande än Kony själv (även om uppsåtet inte varit så diaboliskt). Kony har också tidigare haft stöd från delar av “sin” befolkning i Acholiland i norra Uganda, och det finns fortfarande element i den ugandiska diasporan som stödjer honom, förblindad av hat mot den nuvarande regeringen.

“Kony 2012” utgår från en amerikansk quick fix-mentalitet. Den drivs av goda avsikter, och som jag tidigare nämnt tror jag att medicinen är rätt, men den kan inte bota mer än en del av problemet. Människorna i norra Uganda, för att inte tala om i nordöstra DR Kongo, södra Sydsudan och sydöstra Centralafrikanska republiken, kommer att ha många problem även den dag Kony är borta, och det kommer att finnas många “bad guys” kvar – en del understödda av västerländska regeringar.

Kony 2012-kampanjen präglas av en frånvaro av analys. Under de dryga 29 minuter som filmen varar får man veta betydligt mer om upphovsmannens familj än om kriget med LRA. Men tittarna kanske förstår att upphovsmännen medvetet förenklat, och själva söker sig vidare. Tyvärr innehåller IC:s hemsida inga länkar, men den som vill gräva kan börja här, här eller här.