tisdag 7 juni 2011

Västsahara, igen – fiske och Marockos säkerhetsrådskandidatur

Idag deltog jag i en debatt om Västsahara på Utrikespolitiska Institutet (här). Det var femte gången jag pratade om Västsahara denna akademiska säsong, vilket inte beror på att jag skulle vara besatt av den frågan – det är jag inte -- utan på att intresset är stort. Under debatten framfördes inga argument för att Marocko skulle ha någon rätt till Västsahara. Samtidigt måste också nämnas att det påtalades att Marocko har förbättrat MR-situationen avsevärt under kung Muhammed VI, och det gäller både i det egentliga Marocko och i det ockuperade Västsahara.
Som jag nämnde i en tidigare blogg har jag tillsammans med sex kollegor skrivit en analys av det folkrättsliga läget avseende Västsahara, med särskild inriktning mot EU:s fiskeriavtal (här). EU antog sedermera, den 25 februari, det avtal vi kritiserade, dock med liten marginal. Sverige, Danmark och Storbritannien röstade mot och Tyskland och Finland la ner sina röster. Om ytterligare ett av de medelstora eller större länderna, t ex Österrike, lagt ner sin röst hade förslaget fallit. Det har såvitt kan förstås ännu inte ratificerats, och Irland lär ha ändrat uppfattning sedan den förra omröstningen.
En ny fråga som kommit upp är Marockos kandidatur till FN:s säkerhetsråd. Av de femton medlemmarna väljs tio på tvåårsperioder i ett rullande schema. Platserna är normalt fördelade över de olika regionerna, och det finns två afrikanska kandidater till två afrikanska platser, nämligen Marocko och Mauretanien.
Carl Bildt fick härförleden frågan i Riksdagen av Jonas Sjöstedt om det var lämpligt att en stat som ockuperar ett annat land blir medlem av säkerhetsrådet. Bildt svarade genom att peka på att det bara fanns två afrikanska kandidater samt att “säkerhetsrådets medlemskap ska reflektera en regional balans” (se här). Det är riktigt att det är kutym att man i sådana fall röstar på de regionala kandidaterna, men undantag har funnits, t ex år 2000, då Sudan kandiderade, men Mauritius förmåddes ställa upp och blev invalda istället. Faktum är att FN-stadgan anger att man i valet skall ta “särskild hänsyn … dels i första hand till medlemmarnas insatser för upprätthållande av internationell fred och säkerhet samt för organisationens övriga ändamål, dels även till en skälig geografisk fördelning” (artikel 23.1). Det är alltså så att den geografiska fördelningen ska komma först i andra hand, medan det är insatserna för att upprätthålla fred och säkerhet som är viktigast. En illegal ockupation sedan 36 år kan inte anses meriterande i det avseendet.
Läs även andra bloggares åsikter om

Inga kommentarer: